TEC 2016 – …Vad hände?

Vill börja med att tacka Åsa för en fantastisk support som alltid. Det känns underbart att kunna ha dig med. Tack!

Under lördagen sprang jag (Senad Tec 50 miles (Täby Extreme Challenge 80,5 km). Här kommer en sammanfattning om vad som pågick under de sju varv som jag gjorde på banan.

Första varvet

  • Upplever innan start en känsla av frossa. Som att det är lite för kallt, oftast ett bra tecken för då vet man att man har perfekt mängd kläder på sig.
  • Starten går, fyra km in i loppet börjar jag frysa. Därefter börjar kroppen kännas stel och obekväm och i skogen där jag vanligtvis brukar flyta fram har jag svårt att hitta ett bra steg och flyt alls. Varvar första varvet och ligger högt upp i listan. Tänker ändå att det reder sig och att kroppen bara behöver komma igång.

Andra varvet

  • Det blir inte bättre, bara värre. Stelheten vill inte släppa trots att jag försöker få i mig mycket vätska och vätska som innehåller salt. Känner mer eller mindre en konstant törst.
  • Underlaget på de inledande kilometerna av banan är hårt packad grusväg och asfalt. Något som jag inte svarar alls på. Här skulle man ju kunnat hitta ett flyt och bara följa med men det går inte. Jag jublar inombords varje gång varv som jag når skogen. Trots att jag har problem att hitta ett flyt så känns det bättre i skogen. Passerar andra varvet med ett visst hopp ändå.

Tredje varvet

  • Den frossande känslan kommer och går. Stundtals känner jag mig nästan febrig. Stundtals fryser jag och det är mycket ovanligt för att vara jag. Det är ytterst sällan som jag fryser alls. Jag hade tänkt att göra varje varv på ca 57-59 minuter. Ut på det tredje så hade jag ett försprång. Men när jag väl varvade tredje gången så hade jag tappat allt det. Tredje varvet måste tagit mer än 70 minuter. Konstant växlandes mellan frossa och värme.

Fjärde varvet

  • Jag bestämmer mig för att ta det extremt lugnt. Att hålla igång kroppen. Försöka få upp värme. Det går bättre med drickandet och jag får i mig både gel och annan energi. Det i sig är inga problem. Ett steg i taget. Lugnt och stilla.
  • Passering av maran sker på detta varv. Då inser jag hur fruktansvärt mycket tid jag har tappat. Jag hade inte kollat på klockan på länge. När jag väl gör det så inser jag att jag emellanåt noterar km-tider på 7.30 min/km. Känner en extrem olust men bestämmer mig för att göra klart. Bestämmer mig för att byta buff och keps vid varvning.
  • Här är klockan på ca 3.55 h och jag tänker att det finns ett visst hopp att ändå göra andra halvan på ca 4 h så får det vara. Men icke.

Femte varvet

  • Försöker att bara ta det lugnt så att man kommer framåt. Inledande fyra km av banan ställer till det för mig rätt mycket. Stelheten gör att det blir svårt att ta ut ett bra löpsteg. Asfalten (som jag alltid kommer avsky) känns brutal under mina fötter.
  • Tänker på att det är jäkligt skönt när jag tränar hemma. Jag har som max en km till närmaste stig. Det är lyx kompisar.

Sjätte varvet

  • …………………………………………………………..

Sjunde varvet

  • Blir påmind om att jag fortfarande ligger top 10. Kanske man hade jublat åt någon annan dag men just då så hade jag släppt alla tankar kring tid och placering. Jag ville bara ta mig i mål.
  • Träffar på Jocke från Östersund på mitt sista varv. Vi håller ihop hela det varvet. Han hade ett varv kvar sen och det verkar som det har gått bra. Roligt. Jag tror att vi avverkade allt från skor till dödsmetal under tiden vi sprang ihop. Det var skönt att ha någon att prata med och på så sätt även komma ifrån det som kändes plågsamt.

Summering

  • De senaste sex månaderna har jag tränat väldigt bra. Det saknades egentligen inget för att jag inte skulle kunna gå i mål någonstans mellan 7 h till i värsta fall 7,5 timmar. Banan var lätt. Det finns inget att anmärka på, att jag inte gillar asfalt, tja, det är ju jag det. Jag har svårt att förklara varför det blev som det blev. Att gå i mål på 8.58.30 kändes hårt. Mest för det egna egot och tron på kapaciteten. Jag vill inte skylla på något. Det är alldeles för enkelt att göra det när det inte går som man vill. Men jag är besviken. Mycket. Just nu.
  • TEC som arrangemang är trevligt och det är ”som vanligt” på ultralopp, de flesta av deltagarna man stöter på är glada och trevliga. Arrangörerna gör ett bra jobb med allt som det innebär att vara arrangör. Det var tacksamt att det fanns produkter från Hammer Heed som serverades, trots att (ingen kritik) allting efter ett tag smakar skokartong.

Framöver

  • Jag ser fram emot att få springa Vansbro Marathon och Swiss Alpine S42 i sommar. Om egot är tillräckligt reparerat då så kanske det blir en till 50 miles till hösten. Mest sannolikt att det då blir klubbens egna Black River Run. Men ja, just nu så…Vi får se.TEC
Annonser

One thought on “TEC 2016 – …Vad hände?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s