Borlänge Ultra 6H (Maran) – Trevligt folk…

Det finns ju en anledning till att Borlänge har en slogan som lyder ”trevligt folk”. Det är inget annat än sanning. För i Borlänge finns det just det, trevligt folk. Här kommer en sammanfattning av min Mara som jag gjorde under Borlänge Ultra 6H.

Inledningen

  • Ah, skåneväder och regn på väg. Shorts på dagen till ära, skönt som fan. Lättare sidvind, ah, det är så man myser.
  • Organisationen, tävlingen, ”trevligt folk-faktorn” är fenomenal, servicen och den ständiga viljan att hjälpa alla tävlanden, funktionärerna – världsklass.
  • Reima viftandes med startpistolen i skojig anda, den mannen asså, en härlig personlighet som förstår skämt.
  • Dalarna, fan vad vacker du är.

De inledande kilometrarna och första halvan av loppet

  • Det rullade på bra. Hittade ett bra gäng att kuta med, bland annat vår klubbkompis Dan. Vilken snubbe, riktigt imponerad av hans malande km efter km och hans förmåga att hålla uppe farten. Wow!
  • Började efter ca 8 km känna mig varm, kanske för varm. Kan bero på halsonten och bihåleinflammationen tidigare i veckan. Ignorerar. Springer på.
  • Kilometerna mals sönder, en efter en. Vädret passar mig bra, det påminner om Skåne, vackert på något sätt, hårt, kargt, vackert.
  • Km 21,097, det rullar på. Snittar 4.29 min/km. Tjohoo, gladjefnatt inombords, det går så bra, lätt, lugnt och stilla. Fan bra fan.

Andra halvan

  • Närmar mig km 26, det flyter fortfarande på även om vår lilla grupp har lösts upp. Jag är ensam men det gör inget, det finns en uppsjö av folk omkring. Jag kutar på.
  • Kommer upp bakom ett rökande par, deras bolmande hamnar på mig. Jag hämnas på en gång, springer in framför dem, lägger av en brakare. Vad är det för fel på rökare? Speciellt när typ 57 skyltar och 137 personer springer omkring, missar man då att det pågår ett lopp här, i typ hälsans tecken.
  • En irriterande smärta börjar göra sig påmind på min högra häl. Strax efter på den vänstra. Vid vätskan försöker jag att stanna upp lite, det gör mer ont än springandet.

Mot marapassering och slutet

  • Jag bestämmer mig för att ta mig i mål. Såklart, vad tror ni egentligen? You dont stop! Typ, känner mig stenhård. Börjar fundera. På folk. På trevligt folk.
  • Tänker på Åsa och hennes underbara engagemang i mig. Hennes kärlek. Det värmer.
  • Tänker på Gert Inge, passerar fru Buud säger att Gert Inge hälsar, för jag tror genuint att han hade hälsat. Tänker på Anette, på Davos, på sommar, tänker på hur fruktansvärt jävla tråkigt asfalt är som underlag, vad fan springer vi på det för?
  • Km går och Bosse passerar mig. Ett tag senare är jag ikapp och efter vätskestationen så tänker jag: Jag väntar in honom så kutar vi det sista ihop! Min hälsenor påminner dock om hur fantastiskt dum i huvudet man kan vara. Okej, jag får springa med Bosse en annan gång.
  • Börjar tänka på Mamma, hon brukade emellanåt underhålla oss med historier från sitt arbete som lokaltekniker (städare, men mamma är noga med titeln, tekniker) under kriget. Ibland tänkte jag som barn, hon hittar fan på! Men det mesta var tråkigt nog sant, som den gången det kom in en massa sårade civilister på sjukan i Bosanska Gradiska: Folk dök ju in, det var skadade överallt men jag klagade aldrig. Med blod upp till knäna (säker överdrift) kämpade jag på. Man har bara en plikt. Och jobbet ska man aldrig slarva med…Mamma var noga med att göra rätt för sig på jobbet. Vi kom till Sverige, hon slet på. Förut slet hon på fyra olika arbetsplatser, på 77 % tjänst. 800 jävla kvadrat som skulle städas. På 77 %. Fy fan. Idag är det bättre menar hon, nu städar hon på en skola. Mamma kämpar tänker jag, varje dag. Vad fan klagar jag för? På riktigt, vad fan klagar man för när man trots allt gör något helt frivilligt och som man dessutom gillar. Spring på, håll käften, snart i mål.
  • Sista varvet, regnet börjar liksom ta i. Det ökar i styrka. Kan inte låta bli att småskratta för mig själv lite.
  • På väg mot 3.09 – i mål på 3.33.31. Det är alltid något.

hälar

Jag är tacksam kompisar. Tacksam för de varma personer jag har omkring mig och i synnerhet tacksam för att Åsa finns i mitt liv. Åsa är det bästa som hänt mig. Alla kategorier.

Jag vill rikta ett stort tack till Borlänge Löparklubb för ett i vanlig ordning lyckat arrangemang. Tack till alla funktionärer som fixade dricka, kaffe, cola och annat gött att få i sig vid servicen. Tack till den grupp jag inledningsvis kutade med, där bla vår klubbkompis Dan fanns, han sprang i mål på en riktigt bra fjärde plats sen. Slutligen, tack till Laila, Krister och Reima. Tack.

Åsa passade på att ta bilder under loppet. Det finns totalt 260 bilder som är finfina. Det kommer några få bilder längre ner i detta inlägg. Om någon av er som ser detta känner att ni vill ha en bild på er (om ni finns plåtade) så lämna en kommentar med startnummer och eventuell mailadress så kommer ni att kostnadsfritt få bilder. Det kommer även bilder på Borlänge Löparklubbs Facebooksida.

Annonser

4 thoughts on “Borlänge Ultra 6H (Maran) – Trevligt folk…

  1. Starkt kämpat Senad, jäkligt att ta det hela vägen med dom hälarna…. Och många kloka ord och tankar, det är så sant vad f-n gnäller vi för i det här landet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s