Trans Gran Canaria Maratón 45,6km

Det äventyr vi väntat på blev en sannerligen skön lärdom. Vi har tränat mestadels uppförs och är mycket starka där. Vi har tränat sporadiskt nerför (läs nästan inget) och det blev en lårhistoria av stora slag.

På morgonen när vi vaknade laddade vi upp med frukost i vår egen lilla Bungalow. Senad åt en bra frukost med både proteiner och kolhydrater. Åsa var för ovanlighetens skull väldigt nervös och kunde bara få i sig en halv ostmacka. Inte ens kaffet slank ner, som alltid. Vi lyckades vätska på oss bra, så där fanns det inget hinder till en bra start.

Väl nere i hotellobbyn fick vi fatt på en taxi som körde oss till Expomeloneras och bussarna. Vi var nästan först på plats och snappa åt oss en plats längst fram i första bussen. Vägarna upp skulle bli branta och kurviga, de visste vi. När vi väl satt på bussen såg vi flera som inte kom med på grund av att de missat att betala. Så vi fick andas ut och sitta och njuta av den mysiga turen upp i bergen. Det är något visst med att sitta med 60andra förväntansfulla löpare. Åsa tittade på sin andra halva ostmacka minst tre gånger, utan att bita i den.

När vi nådde camp Granón uppe på bergen. Var det bara att lufsa ut och invänta den sena starten. Någon ropar ut ”Kupitzka is passing by now”. Senad rusar iväg och hinner ordväxla lite snabbt med en sliten stjärna (han blev sexa på 125km). Det var bitigt och blåsigt uppe i campen. Vi fick alla gå och huttra under våra medhavda vindjackor.

Starten var smal och vi stod i efterhand lite för långt bak för att få en ärlig chans till bra placeringar. Vi kom iväg bra ändå och första biten var genom en skog. Där alla tokrusade lite överallt. Så här i efterhand förstår vi varför. För en kilometer fram kom den, backen. Det blev totalt tvärstopp och alla går! Paniken kom. Varför går alla? Vi både upplevde samma känsla och fick bita ihop för att inte bli helt lamslagna av det långsamma tempot. Mitt i backen kom Christophe le Saux i ett ganska så bra tempo. Där fick man chansen till en liten rusning förbi övriga hikare. Uppe på toppen var det sen en kort asfaltsbit där flera personer sprangs om. Vidare nerförs- på månlandskapet och Roqe Nublo. Tempot höjdes äntligen och det började flyta på bra, tills Silverleden kom och många hade problem med stenarna. Det blev återigen stopp och broms i nerförsbacken. En mycket lång sådan. Låren började bli förbannade över allt bromsande och flytet kom aldrig.

Vid första kontrollen var det ett fint publikhav och mycket peppande ord. Vi fyllde på med vatten och fortsatte färden upp i den lilla byn. Tillslut kom det underlaget och utförslöpan vi sett fram emot. Full fart och många löpare korsades här. Senad mosade på bra iden tekniska nerförslöpan. Åsa föll en gång och hade en snäll spanjor bakom sig som fångade henne i Camelbacken. Han i sin tur fick hjälp sedan när han föll. Så här höll det på, folk trilla, vissa tuppade av och alla hade samma ansvar att hjälpa. Ingen lämnades sittandes själv i bergen. Väldigt vackert och mycket fin inställning.

Vid andra kontrollen i Arteara var Åsa väldigt energilös och skulle satsa på socker och snabba energikällor. Då hör hon en välbekant röst ”Hej, ska vi köra sista biten ihop?”. Tårarna var nära helt perfekt läge att köra tillsammans. Sista biten i stekande sol och i den torra floden skulle bli magiskt jobbig. Vi kämpade sida vid sida och ensamma om det var vi inte. Stranden och sanden sög musten ur den sista energin och vi passerade Killians pappa som stod och hejade på. En mycket glad och trevlig man. In mot mål var det ännu mer magiskt att tas emot av folkets jubel. Vi klocka in oss strax under sex timmar. Så här i efterhand inser vi att det var ett tungt år för flera här nere. Vinnartiderna var inga supertider och de duktiga löparna var riktigt slitna. För att ni ska förstå är snabbaste tiden 2:59 och i år blev det strax över 3:40. En stor skillnad för damerna också. Mäktigt och svårslaget.

Sammanfattningsvis så är vi mycket tacksamma för den enorma träningskvalitén vi dragit åt oss. Benen är köttfärs och sinnet är starkare än någonsin. Vi kommer fortsätta träna på som vanligt, nu kommer det dock bli en vana att även träna i nerförslöpor. Lika viktigt som uppförs!

Loppet i sig höll en mycket god service och bra support från lokala människor. I den fina påsen fick man: Skärmkeps, T-shirt, buff, vattenflaska. Efter loppet fick vi medalj, finish väst med tryck. Alla saker och energi uppskattat högt värde. Påkostat och omtyckt!

Annonser

2 thoughts on “Trans Gran Canaria Maratón 45,6km

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s