Den tysta skuggan som vilar över ultralöpare

Det gnager i mitt inre att något påverkar oss ultralöpare förr eller senare. Skador får vi alla uppleva i olika former. En skada som nu ofta återkommer i ultrakretsar, Stressfraktur. Ett ord som gör att det svider till i magen och en ilning går genom hela kroppen. En fraktur som uppkommer på grund av? Jag har läst massor av böcker, olika skrifter från läkare och även en hel del ord från löpande ultravänner. Det som är återkommande i alla dokument är den tysta skuggan. Den lilla pusselbiten som jag faktiskt tycker att någon forskare eller läkare ska ta tag i nu. Varför drabbas vi, egentligen? Det finns en uppsjö av orsaker, flera parametrar. Det finns ingen direkt länk till svaret, Varför vi långdistanslöpare är drabbade. Snabbast svar är utmattning av skelettet på grund av överbelastning.  En återkommande mening i texter är ”lyssna på din kropp”. Vid vila känns oftast inte smärtan av, den återkommer vid aktivitet och det är en varningssignal. Det känns som det saknas något i varje beskrivning. Det är enkelt skrivet och flera läkare tar de med en nypa salt. ”Vila, så blir de bra”. Har sett en liten tråd att kvinnor i regel drabbas lättare. Ingen följd text till detta fanns. Tog själv kontakt med min läkare angående den stressfraktur (i skenbenet) som jag drabbades av 2013. Vi tillsammans kunde konstatera ett samband med fel kostintag och hårdträning var min orsak. När kosten rättades till kom hela kroppen tillbaka. Min läkning tog kortare tid än vad läkaren och ortopeden förutsatt.  Om det berodde på bra näringsintag och alternativträning. Det finns det inget exakt svar på. Nu vill jag veta!

Jag läser och inspireras av andra löpare i landet. Nu de senaste åren har flera av dem blivit drabbade av just Stressfrakturer. Det jag skulle vilja ha är en studie där någon kollar upp varför vi drabbas. Det måste finnas ett stort samband, någon liten detalj som går att förändra. För om det går att ta fram ett mer studerat samband, kanske de även går att förebygga detta återkommande fenomen. Det kanske går att ”Mota Olle i grind” innan flera månader går åt rehabilitering och mentalförstörelse.

Jag är övertygad om att det finns tillräckligt med personer att undersöka. För att uppnå en bra planering till framtida friska löpare. Det skulle krävas en person med vetenskapligt arbete/bakgrund såklart. En forskare med möjlighet till planmässigt, aktivt metodiskt processande. En som kanske brinner för idrottande och friska människor. För som det ser ut just nu är det många duktiga löpare som drabbas. Flertalet av dem har coacher, tränare, PT och kontroll på schema, mat m.m. Detta borde alltså gå att undvika om fler hade kunskaper om HUR?!

//
Sven-Anders Sölveborn, Ortopedspecialist/idrottsmedicinare. Citat är taget från denna länk.

” Vi vet att om man t.ex. löper > 11 mil i veckan finns det en ökad risk för stressfraktur i lårbenshalsen och symptom presenterar sig nästan alltid med smärtor i ljumsken”

//
Förra året gick det att läsa i RW i två delar om detta fenomen. ”Fakta och Myter om Stressfraktur” Inget ont emot Sirpa eller Rubin, med de båda spekulerade mycket fritt i frågan. Det kändes inte heller helt klart. Den lilla tråden återstår. De skriver bland annat ”Det finns inga specifika rehab övningar efter en stressfraktur” och punktar upp sex orsaker till varför de blev för mycket av något? Läs gärna länken här.
Det finns tre kommentarer i anslutning till deras inlägg. Tre löpare med stressfrakturer och frågetecken i deras rehabilitering.

001
En sparad bild från 2013. För att skrämma mig själv att aldrig misshandla min kropp på detta sätt igen.
Annonser

5 thoughts on “Den tysta skuggan som vilar över ultralöpare

  1. Nu höll du på att skrämma ihjäl mig. Hjärtat för upp i halsgropen och jag kände mig alldeles kall…ni som snart ska åka iväg…
    men så såg jag när jag läste mer att det var 2013 sm bilden visade sig och att det handlade om ogjord forskning.
    Phu!
    Men jag håller med…det är så mycket stressfrakturer nu att jag går och är nervös för att…nej mer att jag nästan är säker på att det kommer eftersom jag säkert gör något fel, men vilket fel?

    Gilla

    1. Ja, jag hoppas verkligen att det kommer fram någon som kan tänka sig att forska på stressfrakturer hos långdistansare.
      Har valt att puffa lite på några idrottsmedicinare som finns, sen om de tar del av frågan. Vet jag inte än.

      Gilla

  2. Det är nog inte bara en orsak utan flera. En faktor du inte nämnt är den mentala. Löpare som springer mycket och ofta tillhör nog ofta sk A-personlighet, med stark vilja och en förmåga att köra på trots att det tar emot. De ignorerar alla varningssignaler, även om de kommer från tränaren. Envishet när den är som sämst.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s