Å-stadsloppet

En solig höstdag i gnällbältets stora stad Örebro. Idag var det Å-stadsloppet som stod på schemat och lite premiär med nya banan. Det fanns tre klasser att välja mellan (5K, 10K, 21,1K). Vi valde 21K eftersom en av oss kände sig lite seg. Så en 10K skulle ställa mer krav på fart. Service, Funktionärer och runt kring fungerade fint. Efteranmälan gick smärtfritt och allt klaffa i stort. Vi var ett tappert gäng från Västerås LK. Pär M slog till med 35:36 och knep en tredjeplats i 10K. Per L var snabbast av oss på 21K och fick 1:19:29. Många duktiga löpare som anslutit idag. Vid start fanns även Pasi och Åsa på plats för att ta sig an ett fartpass. Gott om starka löpare med fina auror!

Loppet ur två olika perspektiv//

Starten gick bra och flytet i steget kom ganska så snart. Lite för fort, men de kändes bra. 4:10min/km och det tuffade på så ett tag. När vinden kom för att möta upp till dans (läs. motvind) kändes det inte jobbigt mest svalkande. Innan starten åkte nämligen allt av utom linnet och tightsen. Det var varmt idag. 10km passerades på 42:40 och det kändes helt kontrollerat och fint. Tuffade på i min eget tempo och orkade inte bry mig om medlöparna förens ute vid Hjälmaren. Där kom en kille ikapp mig och följde upp. En liten stund hade jag ett sällskap, sen blev de ensamt igen. Då fick jag syn på en rygg jag tycker mycket om. En rygg som ger mig så mycket kärlek att jorden står still. Senad trippade på en bit fram och jag tog upp kampen om att få stryka nära intill honom. Väl framme ville jag krama, men benen ville vidare och så fick det bli. In mot andra turen över slottet och staden. Publiken skötte sig galant och överöste glädjande ord över oss löpare. Sprang ikapp och om en dam med rakat hår (måste va skönt med kort hår). Tog sedan upp kampen om en Örebro tjej. Hon hade dock en mycket övervakande pacer intill sig. Han sprang och tittade på mig och sa åt henne att öka. Skitkul! Jag hängde på dem och planerade ta henne vid nerförs löpan mot Tibblehallen. Det blev aldrig så. För när det var 3KM kvar beslöt sig en kärring på cykel att cykla ut mitt framför mig. Det small! Jag hann ta mig upp i farten, utväxla ord till tanten (inte snälla). Sinnet ville nita henne till marken, men jag är snäll. Så det var bara på det igen. Jag kom aldrig tillbaka till flytet och tiderna visade 4:30, 4:25. Benen var i mjölksyra land och gråten var nära. Det var så synd, mitt starka pannben blev nerbrutet och jag gav upp chansen ett tag. Fast när vi väl var nere vid hallen kom jag in i min ”fullt ös medvetslös” och hon fick ta i. Två sekunder vann hon över mig med… Det kan jag ta efter den incidenten. Tiden blev 1:32:55, hade varit skoj att ta in under 1:30 med med vilsna kärringar på banan känns det lite svårt.// Åsa

Jag är glad för att det gick så bra för Åsa. Trots att någon kärringjävel är så förbannat jävla självupptagen så hon cyklar rakt ut och i Åsa. Så det vart trist men tiden blev bra ändå. Jag är övertygad om att Åsa gör under 90 minuter nästa gång. Det utan problem dessutom.

På tal om 90 minuter. Jag ska ju göra under 90 minuter oavsett underlag och förhållanden när det gäller halvmara. Att springa i 4.14 min/km är inga problem. Det är piss i Nilen egentligen. Det var det som var tanken idag. Ett bra snabbdistanspass. Därför kommer det här låta som någon slags ursäkt men det är det INTE. Jag skyller inte på något eller någon, utom mig själv. Det är som så att man emellanåt måste ifrågasätta sig själv också och efter många bra veckor med träning (dock med småskavanker över allt) så har hela den här veckan känts som att jag sitter klistrad i marken. Jag var inte trött idag. Jag var inte stel. Jag var inte slut. Jag har inga problem med distansen men…det bara gick inte. Upplever det som att jag sitter fast i ett gummiband som drar mig bakåt och ju mer jag tar i desto större motstånd. Så av den anledningen är jag besviken och irriterad. På mig själv. För att jag kan ju bättre. Mycket bättre men det bara vill inte. Det här är den i särklass sämsta tävling jag någonsin gjort alla kategorier. Alla goda känslor som jag haft under vintern, våren och sommaren känns som bortblåsta…och det suger.

Tacksam för att jag fick träffa på många sköna människor idag. Alla med en obotligt skön charm och det är alltid glädjande även när man själv är i särklass sämst. Men det blir nog bra det också. Ibland är det kanske bra att det inte går så jävla bra. Så man inte blir alltför bekväm. Vem har någonsin utvecklats sportsligt utan motstånd? // Senad

 

20141011_115852 20141011_120004 20141011_120033 20141011_120052 20141011_120055 20141011_121914

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s