MTB för en öm häl

Från och till har en distinkt smärta tagit ett grepp om Senads högra häl. Som en fotboja som utan tillträde har den snärjt sig runt hans ena fot. Vila är inte ett ord som smakar saft i en aktiv löpare. Trots det har han ägnat mycket tid på gymmet och försökt få bukt på den där griniga senan. På slutet har löppassen kortats av och allt blir bara skräp. Så i Torsdags fick han tid hos en duktig läkare (samma person som såg till att Åsas då oupptäckta spricka blev funnen). L såg ganska så snart att den var en ökad svullnad över hälsenan och tendinos. Så nu är det rehabövningar och en kur med antiinflammatoriskt medikament. Intervaller, snabbpass och hoppövningar får vänta lite.

I samma veva fyller han år och La Famiglia ordnar så en MTB kan inhandlas. Sagt och gjort! Samma dag som cykeln är hemma, testas den ut i skogen. Mycket väl godkänt! Stort tack till Runes Sport i Skinnskatteberg (numera Sport Ringen). En lokal sportaffär där servicen är hög! Så nu blir det mycket MTB och en fortsatt hög träningsmängd.

Dag 2// ”Jag vill ha ett pass på minst 50km, helst inga smala stigar” – Senad
Det blev en fin tur ut till Semla vidare över Rudgruvan. Upp på gamla Bråforsvägen mot Djupkärra. In i skogen mot Norberg (Halvarsbenning), ut mot Fragg och in via Dalagränsen. Mitt i ingenstans ut på en ytterligare skogsväg. Vi kom ut i Älgsjöbo och körde via Hemshyttevägen hemövers. Landade på strax över 51km. Cykeln, jo den fick som sagt var mycket väl godkänt. Så nu väntar det mer alternativträning och häftiga pass i skogen.

För oss som vill hålla oss skadefria är det på Torsdag 1/9 18:00 återigen dags för Löpteknik. Med mycket övningar där vi övar upp våra tekniker för ett optimalt löpsteg. Häng på! Finns toaletter och kiosk/restaurang m.m. i anslutning till parkeringen. Omklädning finns också dock i kallutrymme.
torsdag19025

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Skogslöpning 25/8 Häng med!

torsdag25019

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Vasastafetten 2016

När ljudet av lagkompisarna hörs lågt fram i den långa målrakan i Mora och man ser de grönklädda Västeråsarna hoppar i ett energiskt fält. Då vill kroppen inte spara på någon energi alls, allt ska ur där och då. Men, vi tar de från början…

Måste börja med att berömma Erika för hennes engagemang! Det är mycket som ska klaffa för att få runt 10st löpare på en sträcka av nio mil. Inte bara under med all logistik, utan innan och efter. Bilar, mat, sova och ge info till alla. Utan henne hade vi inte fått ihop detta. Hon han styrt upp lite träffar innan och gemensam terränglöpning innan loppet. Sånt som får ett lag att få teamkänsla.

Vi åkte upp på fredagen och lyckades få all logistik klar. Laddade som vanligt med den obligatoriska blåbärssoppan och lite chips (ganska sent).  Inget kan gå fel med chips, minns inte när vi inte laddade med chips. Sov gjorde vi på Mora Parken, ett enkelt rum med sjukt bra service (de serverade frukost från 01:00-10:00). Resten av laget hade hyrt en ombyggd snygg Ladugård uppe i Dysberg.

Natten var som vanligt ganska så orolig, som sig så bör innan tävling. Ingen ide att oroa sig för det. Låg och vilade i alla fall. Förmiddagen gick så långsamt. Tog en promenad längs med Älven och åt en skön frukost med andra taggade stafettlöpare. Damerna såg livrädda ut och jag mumla nåt med, vi kommer inte tävla emot varandra idag. Checka ut vid 11:00 och hade stenkoll på första löparna. Simon tog täten och levererade en fin första sträcka. Efter han följde det tuffare terräng med spänger och stigar. Vi tog en liten promenad och fick se eliten i 90km och 45km passera med 1700meter kvar. Vilka kämpar det är! Började redan här känna mig redo för start.

Tog bilen och brummade över till fäbodvallarnas paradis. Eldris! Väl där var de dags för lite smörgås och blåbärssoppa (igen). Chillade lite och träffade en massa sköna ortsbor. Senad lyckades charma en äldre dam. Så han fixade kaffe, där ingen annan fick kaffe. För att citera henne ”Man, ska ju inte ta emot dryck från främlingar. Vänd dig om och gå lite sakta bort..så ser ingen att de var jag”. Hon hade världens goaste mormorsansikte och en dialektal som gick rakt in i hjärtat. Såna där människor som gör världen lite ljusare och varmare. Dem ska man vara rädd om, dem ska man värna om.

I Eldris var det ganska så lugnt i början. Sen började det droppa in elitlag som väntade på att kuta sista sträckan. Ganska så kul att se dem värma upp och göra lite löpteknik innan. Smidiga är de, sannerligen. Kerstin kommer löpande in som sjätte dam på 90km. Hon ser så stark ut och försvinner ganska så fort ur kontrollen vidare upp via fäbodarna. En stark sjunde plats tog hon på en fin tid. Inspiration!

Mobilen piper till och Senad ropar åt mig. ”Nu är de dags att värma!Springer neråt vägen mot spåren. Kör lite fartlekar och känner på kroppen. Sjukt laddad, lite spänd och studsig. Kör lite hälkickar och indianhopp (såg Walleräng gör samma sak), så de kunde väl inte vara fel. Ställde mig sedan i skuggan och vänta på nästa pip. Där kom det! Tömde blåsan och körde fyra rejäla ruscher för att få upp pulsen. ”147, gör sig redo”. Nu var de dags att ställa sig i fållan. Pulsen stiger och man står och hoppar för att vara på alerten. Ser den gröna tröjan komma farandes. Han växla några ord med Daniel och sen var de full fart ut på gräset!

Första biten var gräs och det passar mig bra. Många gåendes i de smala spåret, överlag var alla duktiga på att hålla höger men de fanns stunder jag tog diket. Ville inte armbåga någon 90km löpare (för deras smärta gör nog så ont). Det blev en stark första kilometer och benen ville mer. När det sedan övergick till sand och mjukt underlag tappade jag studsen i dojjan. Benen ville men fick inte till den där riktiga känslan i sanden. Lite frustrerande, valde sedan att hålla mig kraftigt till vänster på en hård liten remsa. Fick tillbaka känslan och kunde fortsätta ösa. Det var varmt och många gående löpare i spåret. Tack för att de var brett och möjlighet att hålla fart gick bra. Rundade två herrlöpare som också sprang stafettlag (de förstod inte att jag var idag tävlandes mot dem). Så det blev ingen direkt jakt från deras sida. Skönt för mig del, för de fanns inte så mycket mer att pressa just där. Över Auklandbron och upp mot en långa målrakan. Där känslan bubblade upp. Nu är de mål nu ska vi in, hela laget! Så gött! Vi slutade på en 16 plats av MÅNGA herrlag. Så ni kan se alla våra tider på TOPPLISTAN. Starkt Lag!


Efter en sådan här fin dag med suveräna prestationer åkte vi alla upp till Dysberg och lagade tacos. Skålade i Skumpa och drog lite storys i fin laganda. En fin dag att tänka tillbaka på och en rejäl urladdning. Tack till alla som var med och alla som supportade från annat hål!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

”Overspeed Running”

Torsdag18014

Ett kul pass som gör att känslan blir lätt och det går fortare än normalt. Att ta farten med sig från backen ut på platten.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

På rull

Efter förra helgens tävling på 5km. Var vi redan ute och myste i skogen dagen efter. Ett ganska skönt pass strax under 20km. Benen var inte märkbart trötta och ville ta emot mer träning. Så på kvällen blev det intervaller på rullskidor 1000m x 8. Flåset var med hela vägen men musklerna sved och skaka som asplöv. På tal om löv, känns hösten här.

skogen20161

Veckan har rullat på med skogsintervaller i gruvmiljö (spypass) och sköna mini joggar innan styrketräning. På Onsdagen drog vi och våra bästa grannar/vänner över till NOK´s nya utegym. Sprang runt den fina slingan i Nordansjö 2,5km och körde sen allt i från Dips till tunga Lats. Gillar ni att träna hårt, testa utegymmet i Norberg. Gratis och mycket användbart!

Synd att Fagersta Kommun inte satsar så mycket på gratis träning. Inte ens Hälsospåret runt Eskiln har fått nytt underlag på ett bra tag. Rötter, ojämnheter och vattentrummor ligger blottade i spåret. Så dåligt och pinsamt. Tänk om alla kunde nyttja spåret utan att slå omkull. Det skulle varit ypperligt med ett utegym som kunde nyttjas där också. Kanske skulle kunna ligga nere vid beachvolleyplanerna. Fast vi får nog fortsätta åka till andra kommuner, där de bjuds på livstid. IMG_1465

På tal om Eskiln. Gårdagens pass var Löpstyrka och gräsintervaller. Även lite rörelse och förståelse för hur viktigt det är att ha balans i kroppens alla muskler. En stark bål är inte bara platt mage utan ett redigt bälte som håller upp din hållning. En bra uppslutning var det med mycket positiva människor. Häng med nästa Torsdag!

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Dalarna levererar

När man kör över gränsen till Dalarna börjar pirret i magen. Skog, röda trähus, traktorer, dalahästar, dalfolk och vyer som slår allt. Igår tog vi en tur över till Tällberg. En ort som är så vacker att de är jobbigt för ögonen. De som bor där ska vara så stolta och lyckliga över att få se Siljan i regn, sol och blåst. Det är magiskt.

Vi efteranmälde oss till Tällberg femman och rekade området lite lätt. Blev mer koll av hus än seriös uppjogg och laddning. Vi tog oss upp på en höjd och kollade ut över Siljan. Det var mörka moln och regn (som såg ut att vara på väg in). Så Åsa gick in till Tällbergsgården och bad om en svart sopsäck. Hon förblev ståendes ett tag för det var en helt unik inredning som kändes dyr, gammal och genuint äkta. Besök gärna detta ställe för en bit mat, de serverade riktigt fina saker. Tjejen i kassan ifrågasatte inte sopsäcken, utan gav en med ett leende.

Säcken behövdes inte, solen brände på bra och uppvärmningen blev av. Små backsprinter i en grusbacke bakom Tällbergsgården. Starten skulle gå på gräs med en snabb högersväng ut för en backe. Fem kilometer kräver vakna muskler. Vi var glada att inte ha valt en halvmara idag. Åskvarmt i starten och ivriga löpare drog i väg i ett rasande tempo. Senad höll 3:16 på första kilometern och Åsa 3:34. Redan efter två kilometer börjar många tappa farten från nedförslöpan och vi rundade löpare efter löpare.

På fem kilometer hinner man passera fina stugor och gårdar. Det trivsamma i de hela var att många tagit sina stolar och satt sig för att heja på. Helt underbart peppande. En vattenspridare stod utställd och två yngre pågar hade eget bord med vatten åt oss. Det var varmt och många blev nog mycket glada över de täta vätskestationerna. Vi hällde vatten över kroppen för att kyla ner. Det kokade i huden.

Vid kilometer fyra började Åsa tappa stinget, ingen att ta rygg på och ingen som jagade. Så ser hon Senads ryggtavla och Felix. Börjar sakta öka mot sista kilometern. Kilometer fyra passerades på 4:01 (ett onödigt tapp) och avslutade kilometer gick i 3:38min/km. Så nog fanns det kvar krut. Detta resulterade i nytt PB och ÅB på 19:09 och en fin tredjeplats i Tällbergs femman. Senad prickade in en åttonde plats på 19:17. VLK hade även en löpare på Halvmaran Daniel EK. Han tog en bra tid på 1:24:20 och blev sjua! Tällberg är en kuperad halvmara, så den tiden är riktigt vass! Från Avesta OK sprang Micke N hem en tredjeplats på Tällberg femman med tiden 17:52 och hans son spika in 19:46.

Lite bilder från idyllen!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Davos 2016

Det har varit elva långa, härliga, matiga, backiga, bergiga, upplevelserika, sköna, regniga, åskiga, kompis-iga (nytt ord!!), inkluderande och helt enkelt fenomenala dagar.

Innan jag ens börjar, kolla in bilden nedan. Så ska en ”finisher-bild” se ut!

I mot mål Davos 2016
Så där. Är ni redo för nu kommer ett antal punkter om allt….möjligt.

  1. Davos med omnejd (Klosters) osv är en fantastisk lekplats för alla åldrar. Det är förvisso svindyrt men det går att komma undan utan att känna sig rånad också. Vi har haft den förmånen att bo väldigt exklusivt och billigt vilket har gjort att vi har kunnat lägga tid och energi på det som vi tycker är roligast. Springa och njuta av naturen. Känner ni att ni inte vill åka till Davos och illa tvunget vara med på ett bergslopp så gör det inget, det är en tillräckligt stor arena för alla. Vi är mycket tacksamma för allt det goda jobb personalen på Hotel Grischa har gjort och gett oss en utmärkt service.
  2. Swiss Alpine startar och går i mål i Davos. Det är ett väldigt välarrangerat lopp med aktiviteter för alla åldrar. Det går alldeles utmärkt att hålla sitt eget tempo oavsett hur snabbt eller sakta vill ta sig an loppet. Ute på stigarna och på panoramavägarna är det ibland trångt men det är inget som stör direkt. Vi hade i år valt att springa distansen S42, som egentligen kanske skulle hetat S44 men det är svårt att mäta i alpin terräng. Höjdkurvan ser ut så här och det kanske ser snällt ut men från Durrboden som ligger på 2007 möh ska man klättra ca 600 höjdmeter på strax över tre km. Det är hårt.
    Kurva på höjd
  3. Loppet i övrigt var väldigt varmt redan från start men det gick vägen så som jag ändå tänkte mig. Jag var lite för snabbt framme i Durrboden och även upp på Scalettapass var jag lite före än vad jag hade tänkt mig. Det kändes dock bra när jag lämnade Scalettapass där Lennart hade hunnit ikapp. Ingen Åsa i sikte och det förvånade mig något, jag hade räknat med att hon skulle hunnit ikapp och förbi på Scaletta. Jag frågade Lennart om han hade sett eller hört något och han sa att Åsa hade haft ont i magen när han sett henne. Loppet blev något svalare uppe på dom högre höjderna men solen låg ändå bra på. Jag lämnade Scalettapass och hade en god känsla med mig men ett par km senare där man möter löpare från K78 så började det kännas drygt och klent. Min mage började krångla och jag fick spykänslor. När jag försökte få till ett löpsteg och studsade energigel och vattnet uppåt så jag bestämde mig för att köra powerwalk för att lugna ner magen. Här tappade jag fruktansvärt med tid.
  4. Halvvägs upp på Sertig Pass (på bilden ovan 2741 möh) så insåg jag att jag ändå låg före min tänkta tid på 3.20 h. Jag hade då 3.18 på klockan och min tanke var att ha 3.20 vid foten av Sertig Pass. Jag försökte att hålla ihop det så gott det gick men magen ville fortfarande inte vara med. Något som höll i sig även hela vägen nerför tills jag nådde kontrollen på andra sidan Sertig Pass på väg mot Sertig Dörfli. Där ”djupandades” jag en stund innan jag fortsatte och ju längre neråt jag kom desto mer kunde jag springa. Kändes skönt att det vänt och att jag skulle slippa illamående hela vägen in i mål.

     

  5. Resan mot mål blev allt lättare efter att ha kommit ut på alpvägen på väg mot Sertig Dörfli. Jag kände att jag skulle hålla det jag hade lovat dagen innan med att komma i mål under sex timmar. Det kändes skönt. Jag tippade på en sluttid på 5.40 h. Jag var i mål på 5.41.41. Ju längre ner i dalarna man kom desto mer gjorde sig värmen påmind. Det spelade till slut ingen roll. Det fick värma på hur mycket det än ville.
  6. På det stora hela är jag nöjd med S42. Att bara ha gjort det. I all ärlighet var ambitionen mycket högre än så men i mitten av Juni så gick luften ur mig rätt rejält och med en smärtande häl samt ett inställt Vansbro Marathon så insåg jag redan då att en tid under fem timmar var bortom verkligheten.

    Efter loppet och dessa dagar tar jag med mig detta

    – Pommes är gott
    – Det finns en helt ny typ av människor i samhället, Krånglare
    – Att springa med solglasögon är lite coolare
    – Alpsalamandern är helsvart
    – Murmeldjur låter mer som bofinkar
    – På Jakobshorn bor Norrköpings trevligaste Norrköpingsbo
    – Nya och gamla kompisar
    – Att ta sig för och göra saker är viktigt
    – Att utmana sig själv är än viktigare
    – Att vilja något är viktigast (oavsett vad)
    – Världen är mycket, mycket, mycket mindre än vi tror

Åsa//
Min resa blev inte som planerat. Koppen spelade mig ett spratt och redan vid start hade jag god lust att sätta mig på läktaren med en karta värktabletter. Ont i buken (Dysmenorré, sa nån efteråt) eller livmoderkollaps. Jag kutade iväg i tänkt tempo, med en stark kropp. När jag efter redan fem kilometer känner att jag inte kan hålla kroppen i bra position utan tvingas se ut som en ostkrok pga smärtan. Då kommer tankarna.. Ska jag bryta nu, ska jag tvingas springa i 7-8min/fart, eller gå…redan NU. Ångesten sätter sig som ett band över ögonen. Passeras av Monica och Ingemar…minns inte vad jag säger. Mår inte bra. Passeras av Lennart och jag minns att jag säger nåt om min mage. Vill lägga mig i gräset och gråta. Passeras av dam, efter dam. Stannar vid kilometer nio, växelkontrollen tittar på mig. Frågar om jag är ok. Nä, jag har ont. Han frågar hur ont. Jag känner efter och slappnar av för första gången. Spyr rakt ut, över hans skor. Snurrar runt och sätter mig en kort sekund. Erbjuds lift tillbaka, vägar. Joggar åter till Davos…
Trycker i mig värktabletter och låter resten av dagen bli övriga deltagares finaste dag! Sätter mig i skogen där de är ca 2km kvar och peppar fram alla tappra löpare.

I efterhand är jag ganska glad över att jag inte pressade mig att köra slut på kroppen totalt. Smart val och inget jag kunde gjort annorlunda. 

image

Ett annat år, då j-vlar

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar